.

Tack för detta händelserika året. Det har hänt mycket. Vissa tider har varit bättre än andra. Syftar ju mest på den första tiden i Frankrike. Fast nu trivs jag där, som fisken i havet.

Kära tomten,

Det börjar att dra ihop sig för att återvända till hemlandet Sverige. Tänkte därför göra en lista på saker som jag gjort dessa snart fyra månader i exil:

- Jag har för första gången i mitt liv rest utomlands helt ensam. Precis fyllda 17 år sa jag hej då till vänner, mamma och pappa och flög till Frankrike för att träffa en familj som jag inte visste någonting om.

- Flyttat ut på landet. Jag trodde att Trelleborg på 40 000 invånare var litet. Jag blev placerad i Charlieu på ungefär 3850 invånare.

- Träffat Sofia från Ecuadors huvudstad Quito och Clare från Halifax, Kanada. Det tog oss fem minuter att bli vänner och tillsammans gör vi detta året i Frankrike.

- Blivit kär.

- Fått ett franskt betyg med medelvärde på 12,75 av 20.

- Gjort något historiskt och tagit sprutan på svininfluensan. Fick smaka på biverkningar.

- Träffat så otroligt mycket människor som mer eller mindre kommer att betyda mycket för mig när jag tänker tillbaka på detta året.

- Matat kor och kollat om de är gravida genom att ta dem på gumpen.

- Besökt: Paris, Lyon, Thonon les Bains, Geneve och Lausanne.

- Bott på internat och fått smaka på survianternas vrede.

- Kommit halvvägs in i franskan. Ge mig tre månader till sen sitter den där!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag vaknade jag med feber, encore. Det gjorde inget för nu ska jag spendera hela eftermiddagen med att sitta i fönsterkarmen och titta på världens finaste utsikt samtidigt som jag sörplar te med Håkan Hellström i bakgrunden. Om tre dagar landar jag på hemmaplan!  
Det snöade hela natten. Denna utsikten vaknade jag av och jag är världens lyckligaste nu!

Varje söndagskväll är det samma visa. Ångest...
Det är dags att preparera valisen igen (packa resväskan på svenskfranska). Den enda väskan jag ser fram emot att preparera avec plaisir är den jag ska ha när jag åker till Sverige om 6 dagar!


Detta gjorde mig på lite bättre humör. Mando Diao med ny låt. Varje gång Mando släpper nytt så kan jag inte riktigt acceptera deras stilbyte i början. Låten känns väldigt Absolute Christmas 1999, men jag tycker refrängen är rätt mysig ändå. Men jag lär mig nog att älska den. C'est Mando Diao quand même!

Imorgon har jag sovmorgon. För mig betyder det att jag ska kolla på Chocolat på min dator under mitt täcke. Om ni har sett chocolat så kan jag säga att Charlieu ser ut exakt som staden i filmen.

Bonne nuit

Igår sov Dylan över här. Klockan 13.00 igår stod han utanför min dörr med en stor bukett tulpaner till min värdmamma även om det är typ 20:e gången han är här. Det var fint.

Jag älskar Dylan med hela mitt hjärta.


Idag förbereder jag mig mentalt för en sista vecka på internatet (för detta året). Om sju dagar är jag hemma i Sverige, mina kära läsare. Det första jag tänker göra när jag stiger in i min hal på änghögsgatan i Trelleborg är fan att gå på toaletten och ha vasken i samma rum som toan. Om jag inte berättat det innan så är toan i ett separat rum och oftast så är dessa rummen långt ifrån varandra. Sen ska jag öppna kylen och dricka skånemejeriets mjölk. Oh, vad jag saknar de härligt retro-mönstrade paketen!

À bientôt

PS Glad Lucia, idag snöar det i Charlieu

okej, igår tog man den här sprutan  mot la grippe A (aka. svininfluensan). Fy fan säger jag bara. Hela armen var i princip förlamad igår och idag hade jag 39 graders feber och ont i hela kroppen.

Personalen på skolan gjorde inte saken bättre. Med intyg från skolsystern om att jag inte kunde delta på basketen idag så fick jag kommentaren:

"Du pjallar för mycket, man har lite ont varje dag! Det har alla!"

Ja, fröken det må vara så, men min feber och värk pågrund utav en spruta jag tog igår är inte samma sak som dina ålderskrämper.

Min snälla värdpappa hämtade mig och innan vi lämnade skolan var vi tvugna att berätta för survianterna att jag var sjuk och därför inte skulle sova på internatet. Jag skrev på ett papper och sen sa de:

"Bonne journee monsieur"

Inget: Krya på dig Josefin...

Kolla vad jag kan: mata kor



Franck och la plus jolie paysanne som min värdpappa sa.



Idag var vi bortbjudna hem till föräldrarna till den äldsta värdsysterns pojkvän. Vi åt och åt och åt i fyra timmar (the french way). Pierrick som är Charlottes (äldsta värdsystern) pojkvän har en bror som jobbar på deras föräldrars farm och ville att jag skulle hjälpa honom att mata kossorna och lite sånt. Jag som älskar (ironi) djur, tvekade i början men tänkte att det kunde väl va kul ändå. Så jag fick låna fula kläder och fula stövlar och off we went to the farm.

Och ja ni vet nog alla att jag inte är så förtjust i hundar och hundar verkar inte gilla mig men familjen hade en rottweiler(stavning?) som jag blev helt betuttad i och den detsamma. What's happening to me?

Denna helgen har varit underbar och det har varit en sån helg då jag tänkt att när jag valde att få åka hit var ett av de bästa besluten jag någonsin gjort.

Låt mig presentera Fred.

Jag räknar dagarna.
Vi ses om 14 dagar.


Och en dag bakade jag lussekatter till hela min franska familj!

Idag gjorde jag det. Jag åt lunch och middag hemma hos Dylan. Det har varit en fin dag. Jag sammanfattar familjen såhär:

- Pappan är en glad prick som gärna drar ett skämt.

- Mamman har ett härligt skratt som smittar av sig.

- Lillasystern är en exakt kopia av sin mamma och hjälpsam när det kommer till att jag inte fattar vad folk runtom mig pratar om.

De är en trevlig familj.

Jag är kär! Förra vintern då jag skrev min uppsats till Internationella Programkontoret hade jag inte den blekaste aning om att jag skulle träffa en så underbar människa som Dylan. Jag är kär!
 
Bilden är lite möpe.

Just nu i denna sekund är min pojkvän och Billie på samma filmfestival med sina klasser. De träffades idag och jag tycker att det hela är sjukt skumt. Bille vet ALLT om Dylan och Dylan vet ALLT om Billie. Jag saknar båda något fruktansvärt. Well, egentligen saknar jag ju faktiskt Billie mycket mer än Dylan eftersom han är tillbaka på skolan inom tre dagar.

På lördag är jag efter många protester från mig bortbjuden hem till Dylans familj. Jag har tackat nej kanske fyra gånger till middag hemma hos honom. Nu känner jag mig tvungen att åka dit och som om det inte kommer att vara jobbigt nog med hans föräldrar där så är hans gudfader + familj också bjudna...


PS:Nu ska jag sluta med att döpa alla inlägg till ATT.